It was a morning in July 2016. I was living in a tent at Kalle (a place between Kabelvåg and Henningsvær in Lofoten), as I had done for the past two summers. During the day, I worked as a receptionist in Kabelvåg, and in the evenings and on my days off, I went climbing. Today, I was free from work and sitting outside the tent, drinking coffee in the morning sun with Deniz. Deniz also lived at Kalle, in his beloved van that served as his home on wheels during the summer months.

There is a climbing route right by Kalle called Puffrisset, and we can see it directly from our camp. I had looked at it every summer but never dared to try. It has a fantastic crack on the second pitch, but on the third pitch, you have to climb a runout slab at grade 6 (the old grade was 5+). There are two variations, each equally daring, but the right variation out by the arête is slightly easier.

We now look at it from where we're sitting. And I start to wonder if it's time to give it a try. I mention it to Deniz, who also gets excited, and after another cup of coffee we decide to climb it. So after breakfast, we pack our bags and head to the start.

We decide that I will lead the first and third pitches, so I gear up and start climbing. The first pitch is easy and ends just before the finest section of the entire route: a long left-leaning crack that ends on a ledge. Deniz comes up and takes over, cruising up the beautiful crack. Meanwhile, I've already started thinking about the third pitch as I follow, and I can't fully enjoy the crack.

I reach the belay stance and prepare myself, both physically and mentally. I feel confident, and after taking a deep breath, I set off. It starts with an easy right traverse, where I can place two good protections before the line goes straight up over the slab to the left of the arête. I'm still feeling confident and start upward without thinking too much. It goes well in the beginning, with smooth and balanced moves. But the difficulty increases as I get closer to the last protection, and when I'm 7 meters above the last piece, I suddenly reach the crux. My feet are balancing on the slab, and my hands rest on two slopers. Two meters higher, safety awaits me on the next ledge, but between me and the ledge is a friction move up to a pinch. And that's where my doubts begin.

I look for small edges to place my feet on but find nothing. The same goes for my hands. If one shoe slips here, I'll fall a long way down. I look at the rope that leads down to the last protection far below and start wondering why I enjoy climbing. This is just ridiculous, I think.

As I stand there, balancing and trying to figure out a secure sequence of moves, my calves start trembling. At first, slowly, but soon they're shaking like a sewing machine in the hands of a stressed tailor. The only beta I've found is an insecure move where I have to place a high left foot on the slab, shift all my weight onto it, and balance while reaching for the pinch. Now my calves are starting to cramp lightly. I glance down and wonder if I can climb down, but I conclude that it would be just as uncertain as making the crux move.

I have been standing here for 15 minutes now, and my calves are starting to tire. I realize that I won't find any other beta, and I need to make a move before my calves completely stiffen up. I say a brief prayer and take a high left step. I shift my weight onto the foot and reach up. I have balance, and the foot doesn't slip. I grab the pinch, and relief pulsates through me in waves. From here, I can reach even better holds, and after a few moves, I make it over the edge. Words cannot describe the relief. Suddenly, I enjoy climbing again. So I set up the belay and secure Deniz as he climbs up. "Was the crux difficult?" I ask when he reaches me. "No, it was super easy," Deniz says with compassion and a slight smile.

It's the fear that is difficult to overcome. It can be paralyzing and make the climbing much harder than it is from a purely technical standpoint. That's when having a good margin on what you climb is needed, or being able to trust your own abilities and climb well even with fear in your eyes. Fear is real, even though it's just a feeling, and it's something to consider alongside the technical difficulty. Fear is also individual, and one must know oneself. On Puffrisset, despite it being relatively easy climbing, it became incredibly challenging for me when the last protection was 7 meters below me. I wanted to climb with one hundred percent certainty in every move and stood there for a long time when that was no longer possible. I'm proud that I tried and completed a pitch that I had been afraid to try for a long time.

We continued up an easy final pitch. At the top, we sat for a while, enjoying the view and the warmth from the sun before returning to the camp to cook dinner. One experience richer.

Det var en morgen i juli 2016. Jeg bodde i telt på Kalle (en plass mellom Kabelvåg og Henningsvær i Lofoten), slik jeg hadde gjort de siste to somrene. På dagen jobbet jeg som resepsjonist i Kabelvåg, og på kvelder og frie dager så klatret jeg. Idag var jeg fri fra jobb og satt og drakk kaffe i morgensolen utenfor teltet med Deniz. Deniz bodde også på Kalle, i sin elskede van som var hans hjem på hjul over sommermånedene.

Det er en klatreruta rett ved Kalle som heter Puffrisset, og vi ser den rett fra campet. Jeg hadde sett på den hver sommer men aldri tort å prøve. Den har et fantastisk riss på andre taulengde, men på tredje taulengde må man klatre opp et runout sva på grad 6 (gamle graden var 5+). Det er to varianter, begge like dristige, men den høyre varianten ute ved areten er litt lettere.

Vi ser på den fra der vi sitter. Og jeg begynner å lure på om tiden var inne for å prøve den. Jeg nevner det for Deniz, som også blir gira, og en kaffekopp seinere hadde vi bestemt oss for å klatre den. Så etter frokost pakket sekkene og gikk til innsteget.

Vi bestemte at jeg skulle ta første og tredje taulengden, så jeg racket opp og satte i vei. Første taulengden er lett og slutter rett før den fineste biten på hele ruten: et langt venstrelenende riss som ender på en hylle. Deniz kommer opp og tar over, og så cruiser han opp det nydelige risset. Selv har jeg allerede begynt å tenke på tredje taulengde i det jeg kommer etter, og klarer ikke helt å nyte av risset.

Jeg kommer opp till standplassen og gjør meg klar, både med utstyr og mentalt. Jeg føler meg selvsikker og etter en dyp pust så bær det av. Det begynner med en enkel høyretravers, der man får sette inn to gode sikringer innen retningen går rett opp over svaet til venstre for areten. Jeg var fortsatt selvsikker, og begynte oppover uten å tenke altfor mye. Det går fint i starten, med smidige og balanserte flytt. Men vanskeligheten øker i takt med lengden til siste sikring, og når jeg står 7 meter over siste sikring er jeg plutselig ved kruxet. Mine føtter balanserer rett på sva, og hendene hviler på to slopers. To meter lengre opp står tryggheten og ser ned på meg fra neste hylle, men mellom meg og hyllen står et friksjonsflytt opp til en pinch. Og det er her jeg begynner å tvile.

Jeg ser etter små kanter å sette føttene på, men finner ingenting. Samme for hendene. Hvis en sko sklir her så detter jeg langt ned. Jeg ser på tauet som går ned til siste sikring langt der nede, og begynner å lure på hvorfor jeg liker å klatre. Dette er jo bare dust, tenker jeg.

Mens jeg står der å balanserer og prøver å finne ut av en sikker beta, så begynner leggene mine riste. Først sakte, men etter hvert går det over til farten av en symaskin hos en stresset skredder. Den eneste betaen jeg har funnet er et usikkert flytt der jeg må sette en høy venstre fot på sva, legge all vekt på den, og balansere mens jeg strekker meg mot pinchen. Leggene begynner nå å få lett krampe. Jeg slår blikken nedover og lurer på om jeg kan klatre ned, men konkluderer med at det ville vært like usikkert som å gjøre kruxflyttet.

15 minutter har jeg nå stått her, og leggene begynner å bli slitne. Jeg innser at jeg ikke vil finne noen annen beta, og at jeg må gå på før leggene stivner helt. Jeg ber en kort bønn og tar en høy venstrefot. Jeg legger vekten på foten og strekker meg opp. Jeg har balanse og foten glipper ikke. Jeg får tak i pinchen, og lettelse går pulserende over meg i bølger. Herfra rekker jeg ennå bedre tak og etter noen flytt kommer jeg meg over kanten. Ord kan ikke beskrive lettelsen. Plutselig liker jeg å klatre igjen. Så jeg setter standplass og sikrer opp Deniz. "Var kruxet vanskelig?", spør jeg når han kommer opp. "Nei, det var jättelätt", sier Deniz med medfølelse og ett lett smil.

Det er redselen som er vanskelig å overvinne. Den kan være paralyserende og gjør klatringen så mye vanskeligere enn hva den er rent tekniskt. Så då trengs det at man har god margin på det man klatrer, eller at man klarer å stole på egne evner og klatrer bra selv med redsel i kroppen. Redsel er ekte, selv om det bare er en følelse, og det er noe som man bør regne med i tillegg til den tekniske vanskelighetsgraden. Redsel er også individuell, og man må kjenne seg selv. På puffrisset, til tross for at det egentlig var relativt lett klatring, så blev det utrolig vanskelig for meg når siste sikring var 7 meter nedenfor. Jeg ville klatre med hundre prosent sikkerhet i hvert flytt, og blev stående lenge når det ikke lenger var mulig. Jeg er stolt for at jeg prøvde, og gjennomførte, en taulengde som jeg så lenge vært redd for å prøve.

Vi fortsatte opp en enkel siste taulengde. På toppen satt vi en stund å nøt av utsikten og varmen fra solen før vi gikk tilbake til camp og lagde middag. En erfaring rikere.

Det var en morgon i juli 2016. Jag bodde i tält på Kalle (en plats mellan Kabelvåg och Henningsvær i Lofoten), precis som jag hade gjort de två senaste somrarna. Kalle ligger precis vid havet, og är omgiven av klättring. På dagen jobbade jag som receptionist i Kabelvåg, och på kvällarna och lediga dagar klättrade jag. Idag var jag ledig från jobbet och satt och drack kaffe i morgonsolen utanför tältet med Deniz. Deniz bodde också på Kalle, i sin älskade van som var hans hem på hjul under sommarmånaderna.

Det finns en klätterled precis vid Kalle som heter Puffrisset, och vi ser den direkt från lägret. Jag hade sett på den varje sommar men aldrig vågat pröva den. Den har en fantastisk spricka på den andra replängden, men på den tredje replängden måste man klättra upp ett runout sva på grad 6 (den gamla graden var 5+). Det finns två varianter, båda lika djärva, men den högra varianten vid areten är lite lättare.

Vi tittar på den där vi sitter. Och jag börjar fundera på om det är dags att pröva den. Jag nämner det för Deniz, som också blir sugen, och efter en kopp kaffe hade vi bestämt oss för att klättra den. Så efter frukosten packade vi ryggsäckarna och gick till insteget.

Vi bestämde att jag skulle ta första och tredje repsträckan, så jag klättrade upp och satte iväg. Första repsträckan är lätt och slutar precis innan den bästa delen av hela leden: en lång vänsterlutande spricka som slutar på en hylla. Deniz kommer upp och tar över, och han klättrar lätt uppför den vackra sprickan. Själv har jag redan börjat tänka på den tredje replängden när jag kommer efter, och jag kan inte helt njuta av sprickan.

Jag når upp till ståndplats och förbereder mig, både med utrustning och mentalt. Jag känner mig självsäker och efter en djup andning är jag redo att börja. Det börjar med en enkel högertravers, där man kan placera två bra säkringar innan riktningen går rakt upp över svaet till vänster om kanten. Jag var fortfarande självsäker och började klättra uppåt utan att tänka alltför mycket. Det går bra i början, med smidiga och balansiga rörelser. Men svårigheten ökar i takt med längden till sista säkringen, och när jag står 7 meter över den sista säkringen når jag plötsligt kruxet. Mina fötter balanserar på svaet och händerna vilar på två slopers. Två meter längre upp står säkerheten och tittar ner på mig från nästa hylla, men mellan mig och hyllan finns en friktionsrörelse upp till en pinch. Och det är här jag börjar tvivla.

Jag letar efter små kanter att sätta fötterna på, men hittar ingenting. Samma sak för händerna. Om en fot glider av här kommer jag att falla långt ned. Jag tittar på repet som går ned till sista säkringen långt där nere och börjar undra varför jag gillar att klättra. Det här är ju bara dumt, tänker jag.

Medan jag står där och balanserar och försöker hitta en säker sekvens, börjar mina ben skaka. Först långsamt, men efter ett tag går det över till hastigheten av en symaskin hos en stressad skräddare. Det enda säkra rörelsemönstret jag har hittat är en osäker förflyttning där jag måste placera en hög vänsterfot på svaet, lägga all vikt på den och balansera samtidigt som jag sträcker mig mot pinchen. Mina ben börjar nu få lätt kramp. Jag slår blicken nedåt och funderar på om jag kan klättra ned, men drar slutsatsen att det skulle vara lika osäkert som att göra kruxflyttet.

15 minuter har jag stått här nu, och benen börjar bli trötta. Jag inser att jag inte kommer att hitta något annat sätt att klättra, och att jag måste gå vidare innan benen stelnar helt. Jag ber en kort bön och tar en hög vänster fot. Jag lägger vikten på foten och sträcker mig uppåt. Jag har balans och foten glider inte. Jag får tag i pinchen, och en våg av lättnad pulserar genom mig i böljor. Härifrån når jag ännu bättre grepp och efter några rörelser tar jag mig över kanten. Ord kan inte beskriva lättnaden. Plötsligt tycker jag om att klättra igen. Så jag sätter säkring och säkrar upp Deniz. "Var kruxet svårt?" frågar jag när han kommer upp. "Nej, det var jättelätt", säger Deniz med medkänsla och ett lätt leende.

Det är rädslan som är svår att övervinna. Den kan vara paralyserande och gör klättringen så mycket svårare än vad den är rent tekniskt. Då är det bra att ha god marginal på det man klättrar, eller att man kan lita på sina egna förmågor och kan klättra bra även med rädsla i kroppen. Rädsla är äkta, även om det bara är en känsla, och det är något som man bör räkna med utöver den tekniska svårighetsgraden. Rädsla är också individuell, och man måste känna sig själv. På puffrisset, trots att det egentligen var relativt lätt klättring, blev det otroligt svårt för mig när sista säkringen var 7 meter under mig. Jag ville klättra med hundra procent säkerhet i varje rörelse och stod kvar länge när det inte längre var möjligt. Jag är stolt över att jag försökte, och genomförde, en replängd som jag länge varit rädd för att prova.

Vi fortsatte upp en enkel sista replängde. På toppen satt vi en stund och njöt av utsikten och solvärmen innan vi återvände till lägret och lagade middag. En erfarenhet rikare.