Josten på langs
Jeg og Vanja hadde lenge snakket om å gå over Jostedalsbreen. I 2023 kom alt på plass, og vi gjennomførte turen over 17. mai-uken sammen med Ingrid, Henrik, og hunden Miro. Dette er en liten beskrivelse av turen.
17 - 20 Mai, 2023 Bødalen til Fjærland over Jostedalsbreen
Forberedelser
I et rådsmøte bestemte vi oss for å gå fra Bødalen til til Fjærland via Flatbrehytta. Det så ut som en grei dal å gå opp selv med tung pakking, og ville antakeligvis være snill mot hunden Miro.
Det skulle jo stort sett være pulketur, tenkte vi, så jeg og Vanja tok lett på pakkingen og gjorde en grov undervurdering av turen opp og ned breen. Blant tingene som ble med var 6 dl fløte og 400 gram bacon til en pasta carbonara, 3 dl vaniljesaus til sjokolademousse, 6 fiskeburgere, fetaost og 12 store pølser til couscous-lunsj, samt 3dl vaniljekrem til pavlova, selvfølgelig med tilhørende ferske jordbær og blåbær. Tørke mat? Det gidder vi ikke. I sekken lå også tau, isskruer, isøks, stegjern, spade, søkestang, skredsøker, samt ting som batteribank der ledningen ikke fungerte og en bok som jeg aldri åpnet. Ikke noe galt for en vanlig pulketur i flatt terreng, men når det skulle bæres tusen høydemeter opp og ned i ulendt terreng så fikk vi virkelig smake på våre valg.
Tirsdagen den 16. mai kjørte jeg og Vanja fra Trondheim og Henrik og Ingrid fra Stavanger. Vi kjørte over Jotunheimen forbi Turtagrø og Sogndal. Sommeren hadde kommet, selv i høyden, og vi stoppet for å spise is i solen på Turtagrø. Klokken var 22.00 når vi kom kjørende inn på parkeringen i Fjærland.
På parkeringen hadde Henrik, Ingrid, og Miro nett opp kommet. Det var ingen tid å sløse når taxien allerede var her, så etter noen klemmer satte vi i gang med hive inn pakningen i en haug bak i taxien. Sjåføren så forundrende på den mens haugen vokste seg stor, og må ha lurt på hvordan vi skulle få all den pakningen over Jostedalsbreen. Til slutt hoppet Miro inn og la seg på toppen av alt utstyret. Så stengte vi dørene og kjørte av gårde mot Bødalsætra.
Etter to timers kjøring var vi nesten fremme, men det hadde gått et skred over veien så det blev en improvisert avstigning og leir langs veien noen hundre meter før parkeringen.
Selv med lyden fra den kraftige vinden og den tordnende elven ved siden av oss, tok det ikke lang tid før vi var i søvnens verden, uten bekymringer om utfordringene som skulle komme neste dag.
Dag 1
Planen for dagen var å komme oss opp til bunnen av Lodalskåpa og sette camp der. På veien opp var det tre bratte partier og totalt 1000 høydemeter. Det tenkte vi skulle gå helt fint, så vi koste oss og tok en litt sein 17. Mai frokost med pavlova og bær til dessert.
Når klokken begynte å nærme seg 10 pakket vi sammen leiren og stappet sekkene sprengfulle med alt utstyr. Sekken min endte opp å bli den tyngste jeg noensinne har gått med på tur, og knærne knirket under vekten når jeg hev den oppå ryggen min.
Det var mindre snø enn ventet så vi måtte begynne med å gå på beina og bære pulkene og skiene mellom oss. Det snøfattige terrenget gav iblant håp om å sette ned pulken, men så forsvant snøen etter hvert, ofte etter bare korte distanser.
Etter hvert kom vi oss frem til det som skulle være dagens første crux: en relativt kort men bratt skråning, hvor bunnen endte opp i en brusende elv med mye vann. Ikke akkurat en plass man hadde lyst å skli på. Det var et slags platå to tredjedeler opp, og jeg og Vanja tok pakkingen dit i to omganger, og med hjelp av et fast tau andre gangen. Herfra blev det enda brattere, så vi tog på stegjern og sikret med tau for å komme over en kneik med hard snø.
Dette tok tid, og vi var glade når vi vel var oppe, men etter et snøfattig terreng og et utfordrende parti så hadde vi brukt mye mer tid og krefter enn ventet. Dagsplanen om å nå Lodalskåpa begynte å se fjern ut. En trøst var at vi endelig kunne begynne å gå med pulk, for her oppe var det snø!
Vi så bort mot neste bratte parti noen kilometer frem og det var ikke åpenbart hvor vi skulle gå. Fra kartet kunne vi se to mulige veier; en vei opp en rygg uten en åpenbar ut topping, og en vei opp en lang bratt bakke på 30-40 graders helning. Ingen av dem så noe særlig innbydendes ut. Mens vi står og diskuterer hvilken vei vi skal gå så kommer det opp en gruppe bak oss som ser ut som de hadde vært en tur rundt Josten før. Det hadde de, og vi spurte etter veien videre. En av dem beskriver en vei opp langs ryggen som overraskende nok ender opp i en smal og bratt åpning rett ved toppen av ryggen. En usannsynlig vei sett fra distanse, og det var bra vi spurte om veien. For øvrig nevner han at han har vært på Josten mange ganger, og aldri tenkt tanken på å ta med pulk. Jo, takk for den!
Med rutevalg bestemt fortsatte vi å gå, men vi innså ganske fort at kroppene hadde fått kjørt seg og vi var meget slitne, så vi slo leir litt oppe på ryggen.
Siden det var 17. mai hadde vi slått på stortrommen og lagde pasta carbonara med fersk sopp, 400g bacon, og 6 dl fløte. Til dessert hadde vi sjokolademousse og masse vaniljesaus. Stemningen var god. Utslitte men med fulle mager og godt mot, sovnet vi med håpet om en lettere dag i morgen.
Dag 2
Vi våknet med stive kropper og følte gårsdagens utfordringer i musklene. Men med litt bevegelse og frokost i magen så begynte kroppen mykne opp, og snart var campen pakket ned i sekk og pulk. En natts hvile og energirik mat gjør godt og vi hadde tross alt mye energi opp langs ryggen. Vi kom fort frem til dalens andre bratte parti: den smale og bratte ut-toppingen vi hadde sett fra distanse i går. Fra nært hold kunne vi se at vår første følelse av ut toppingen hadde vært riktig. Det var bratt, og smalt. Først er det en travers over en kort men bratt skråning som ender opp i en elv langt der nede. Skråningen ender så opp i et lite hjørne med kort klyving i snø opp over kanten. Med tung sekk og pulk ble dette utfordrende, men heldigvis var det god snø og godt tråkkede spor, og vi kom oss forbi uten store problemer eller bruk av tau. Vel oppe tryllet Henrik frem en bit suksessterte for å feire suksessen vår, før vi fortsatte.
Etter noen kilometer kom vi til det som kalles for brattbakken, hvilket er det siste bratte partiet før man kommer opp til breen. Som navnet sier så blir det bratt for fjellski og pulk, med omtrent 300 meter stigning i rundt 25 grader. Så vi pakket det meste opp i sekken så vi bare hadde en lett pulk å dra oppover. Jeg klarte dog å ha et altfor høy tyngdepunkt på pulken slik at den veltet flere ganger i det bratteste partiet. Heldigvis var det bra snø oppover, og vi kunne gå opp uten større vanskeligheter. Nesten ved toppen ble det enda litt brattere og hardere snø, så vi tok av oss skiene og gikk den siste biten på beina.
Når vi kom opp var det jubel og glede. Endelig var vi oppe på breen! Det var en viktig milepæl for oss etter alt slitet med pulk og tung pakning på veien opp. Nå kunne vi se frem mot noen dager med flatt terreng og lette sekker.
Etter lunsj i vindsekken begynte vi å gå med lette og optimistiske steg. Vi gikk forbi Lodalskåpa, som hadde gjemt hodet sitt i tåken, og satte kursen sørover. Det tok ikke lang tid før tåken la seg tykt rundt oss og vi måtte gå med kompasskurs og GPS. Tåken gav oss en følelse av isolasjon fra verdenen rundt oss. Alt vi så var hverandre, og alt vi kunne gjøre var å gå etter kompassen.
Vi hadde tenkt å gå til klokken syv, men da klokken ble seks var alle trette og vi blev enige om å sette en spontan camp. Vanja og jeg satt opp telt og jeg lagde en dyp, stående, kuldegrop i teltet. Vanja lagde så en do med le fra vind, mens Henrik og Ingrid lagde mat. Det blev en deilig Indisk Tikka Masala med tørket kylling, eple, og diverse grønnsaker. Deretter ble det bare nok tid til å smelte snø før vi lat søvnen ta oss.
Jeg hadde med en bok med en ambisjon om å få lese litt, og jeg tror faktisk at jeg åpnet boken en gang, men jeg fikk ikke lest en eneste setning under hele turen.
Dag 3
Vi våknet opp til en vind som suste i teltet og utenfor lå tåken fortsatt tett. Ingrid gikk ned i kuldegropen og lagde grøt til oss alle. Etter hvert krablet vi oss ut av soveposene og ut i det hvite.
Dagens første delmål var opp til høgste breakulen, turens høyeste punkt. Vi gikk på linje, tett i tett. Vinden suste og slet i klærne. Fremst gikk Henrik og bakerst gikk Vanja, begge med kart og kompass. Uten sikt eller holdepunkter i terrenget var det vanskelig å gå rakt for den som går først, så med jevne mellomrom hørtes korrigeringer fra Vanja. “Høyre!”. “Venstre!”. Vi syntes at vi gikk ganske rakt i motsetning til sporene vi jevnlig møtte i snøen, men etter hvert lurte vi på hvem det faktisk var som gikk ranglete. Av og til sjekket Vanja GPSen for å få en nøyaktig posisjon og sette ny kurs.
I nærheten av høgste breakulen prøvde vi å finne toppvarden med håp om ly for vinden. Det var forgjeves, og etter en del leting satte vi oss bare i vindsekken og spiste lunsj. Da vi vel fortsatte å gå så gikk vi ikke mer enn 50 meter før vi sto rett ved varden!
Av og til lettet tåken og vi skimtet fantastiske omgivelser. Da dette skjedde blev vi full av glede og forundring. Dette varte stort sett bare noen minutter før tåken omsluttet oss igjen.
Klokka seks satte vi camp, noen kilometer før det smaleste partiet på ruten. Vi hadde gått i skrått terreng og hadde akkurat kommet til et lite platå. Følelsen var at det var en liten platå og vi burde passe på å telte mens vi var på flatt terreng. Etter diverse teltholdningsoppgaver lagde jeg og Vanja fiskeburger i brød med potetmos. Og med magen full lot vi søvnens tåke omfavne oss.
Dag 4
Denne dagen våknet vi opp til relativt god sikt, og det var mulig å se noen hundre meter frem. Etter de to tidligere dagene så var dette mer enn vi hadde håpet på. Vi så at det vi trodde var et lite platå, der vi satte camp, faktisk var gigantisk og flere hundre meter i bredde.
Dagens mål var å komme oss fram til Flatbrehytta, som lå sirka 17 km fra campen. Vi begynte å gå og etter noen kilometer kom vi til det smaleste partiet på breen. Vi hadde vært litt spent på hvor smalt det skulle være, men det viste seg å være mye plass uten problemer.
Med dagens sikt var det fantastisk å endelig kunne se litt av de majestetiske fjellene rundt breen.
Etter hvert kom vi opp på den siste høyden før det bare var slakt nedover ned til Flatbrehytta. Her tok vi av oss halvfellene og begynte å skli rolig og deilig nedover. Det gikk fort og vi nærmet oss hytten. Det var dog en utfordring igjen. Rett før hytten er det en bratt og svingete bakke, bratt nok for fjellski og sekk på ryggen, og altfor bratt for en tung pulk. Visjonen min var å gjøre noen galante svinger med god kontroll av pulken, men istedenfor endte det fort i en spektakulær faceplant, og jeg gikk resten av bakken ned på beina med pulken hengendes fremfor meg.
Vel nede ved hytten er det en fantastisk utsikt over fjorden, og vi hadde en liten pause før vi fortsatte. Då var det bare å trøkke ned alt utstyret i sekkene, spenne på ski og pulk, og gå ned de siste tusen høydemetrene til parkeringen. Det var seigt for å si det mildt. Beina vaklet, knærne knirket, og smilet var stivt. Trettheten grodde i takt med høydemetrene vi gikk ned, men smerten i beina fikk de neste dagene ta seg hånd om. Etter to timer var vi nede og ferdige med turen over Jostedalsbreen.
Alt i alt var det en fantastisk tur. Fjellene i vest er bratte og svære, og det var en opplevelse å gå på toppen av Jostedalsbreen. Takk for turen, Vanja, Henrik, Ingrid, og Miro.
Hilsen Eric.
Små notater fra turen
- Det var uventet hardt å komme seg opp breen, men det var mest på grunn av den tunge pakkingen. Det lønner seg å pakke lett!
- Når det gjelder pulk (pariser-pulk) så synes jeg det var verdt å ta dem med. Det funket greit å gå med pulken på ryggen på vei opp og ned, og på selve breen var det bare fantastisk. Pakk pulken med lavt tyngdepunkt for å unngå velting.
- Det er mange veier opp. Bødalen har to partier som kan være utfordrende å manøvrere hvis det er vanskelige snøforhold og sekken er tung.
- De fleste velger å gå ned til Flatbrehytta. Det var enkelt å gå ned derfra og tok cirka to timer med tung pakning.
- Det er ofte tåke og man bør være forberedt på whiteout. Ta med kart, kompass, og GPS.
- Isskruer er unødvendig da breen stort sett er snødekt. Ta heller med spader som kan brukes som snøanker hvis noe skulle skje.
- Stegjern var unødvendig på selve breen, men vi fikk faktisk bruk for dem i Bødalen på veien opp. Dog går det nok bra å legge dem igjen hjemme hvis det er gode snøforhold.
- Tau fikk vi også bruk for på et bratt parti i Bødalen. På selve breen lå det bare i pulken. Uansett er det jo kjekt å ha hvis noe ville skjedd oppe på breen.
Preparations
In a digital meeting we decided to hike from Bødalen to Fjærland via Flatbrehytta. It looked like a reasonable valley to hike up, even with heavy backpacks, and would probably be kind to the dog Miro.
We thought it would mostly be a sled trip, so Vanja and I took packing lightly and severely underestimated the hike up and down the glacier. Among the things we brought were 6 dl of heavy cream and 400 grams of bacon for a pasta carbonara, 3 dl of vanilla sauce for chocolate mousse, 6 fish burgers, feta cheese, and 12 large sausages for couscous lunch, as well as 3 dl of vanilla cream for pavlova, with accompanying fresh strawberries and blueberries. Dried food? We couldn't be bothered with that. In the backpack, we also had ropes, ice screws, ice axe, crampons, a shovel, probe, avalanche transceiver, as well as items like a power bank with a non-functional cable and a book I never opened. Nothing wrong for a regular sled trip on flat terrain, but when we had to carry all this up and down a thousand vertical meters in rough terrain, we truly got a taste of our choices.
On Tuesday, May 16th, Vanja and I drove from Trondheim, and Henrik and Ingrid came from Stavanger. We drove through Jotunheimen, passing Turtagrø and Sogndal. Summer had arrived, even at high altitudes, and we stopped to have ice cream in the sun at Turtagrø. It was 22:00 when we arrived at the Fjærland parking lot.
Henrik, Ingrid, and Miro were already there. With the taxi already waiting, there was no time to waste, so after some hugs, we started cramming the gear into a pile in the back of the taxi. The driver looked on in amazement as the pile grew, probably wondering how we were going to get all that gear across the glacier. Finally, Miro jumped in and settled on top of the pile. Then we closed the doors and drove off towards Bødalsætra.
After two hours of driving, we were almost there, but a landslide had blocked the road, so we had to make an improvised stop and set up camp along the road a few hundred meters before the parking lot.
Even with the sound of the powerful wind and the thundering river beside us, it didn't take long before we entered the world of sleep, without worries about the challenges that would come the next day.
Day 1
The plan for the day was to make our way up to the bottom of Lodalskåpa and set up camp there. On the way up, there were three steep sections and a total of 1000 vertical meters. We thought it would be fine, so we enjoyed ourselves and had a slightly late 17th of May breakfast with pavlova and berries for dessert.
As the clock approached 10, we packed up the camp and stuffed our backpacks to the brim with all the gear. My backpack ended up being the heaviest I've ever carried on a hike, and my knees creaked under the weight as I hoisted it onto my back, already regretting bringing so much stuff.
There was less snow than expected, so we had to start walking on foot and carry the sleds and skis between us. The snow-deprived terrain sometimes gave hope of setting down the sled, but the snow would often disappear after short distances.
Eventually, we reached what would be today's first crux: a relatively short but steep slope that ended at a rushing river with a lot of water. Not exactly a place you'd want to slip on. There was a sort of plateau two-thirds up, and Vanja and I carried the gear there in two rounds, with the help of a fixed rope the second time. From there, it got even steeper, so we put on crampons and secured ourselves with ropes to get over a steep section with hard snow.
This took time, and we were relieved when we finally made it up, but after the snow-deprived terrain and a challenging section, we had used much more time and energy than expected. The plan to reach Lodalskåpa was starting to look distant. One consolation was that we could finally start sledging, as there was enough snow up here!
We looked towards the next steep section a few kilometers ahead, and it wasn't obvious where we should go. From the map, we could see two possible routes: one up a ridge without an obvious ending, and one up a long steep hill with a 30-40-degree incline. Neither of them looked very inviting. As we stood there discussing which way to go, a group behind us caught up with us, and they seemed like they had done some laps around Jostedalsbreen before. They had indeed, and we asked them about the way forward. One of them described a route up along the ridge that surprisingly ends up in a narrow and steep opening right near the top of the ridge. The route seemed unlikely from a distance, and we were glad we asked for directions. By the way, he mentioned that he had been on Jostedalsbreen many times and had never thought of bringing a sled. Well, thanks for the morale boost!
With the route decided, we continued on, but we soon realized that our bodies had been pushed to the limit, and we were very tired, so we decided to set up camp a bit up on the ridge.
Since it was the 17th of May, we went all out and made pasta carbonara with fresh mushrooms, 400g of bacon, and 6 dl of cream. For dessert, we had chocolate mousse and lots of vanilla sauce. The mood was good. Exhausted but with full bellies and high spirits, we fell asleep with hope for an easier day tomorrow.
Day 2
We woke up with stiff bodies, feeling the challenges from yesterday in our muscles. But with some movement and breakfast in our bellies, our bodies began to loosen up, and soon the camp was packed into the backpacks and sleds. A night's rest and energy-rich food did us good, and we still had plenty of energy as we continued along the ridge. We quickly reached the second steep section of the valley: the narrow and steep out-topping we had seen from a distance yesterday. From up close, we could confirm our initial feeling about the steepness and narrowness. First, there was a traverse across a short but steep slope that ended up in a river far below. The slope then led to a small corner with a short snow climb up over the edge. With heavy backpacks and sleds, this was challenging, but fortunately, the snow was good and the trail well-trodden, and we managed to pass it without major problems and without the need for ropes. Once on top, Henrik conjured up a piece of norwegian "success cake" to celebrate our success before we continued.
After a few kilometers, we reached what is called "brattbakken," which is the last steep section before reaching the glacier. As the name suggests, it is steep for mountain skis and sleds, with about 300 meters of ascent at around 25 degrees. So we packed most of our gear into the backpacks so that we only had a light sled to pull uphill. However, I managed to have too high a center of gravity on the sled, causing it to tip over several times in the steepest part. Fortunately, the snow was good uphill, and we could ascend without major difficulties. Near the top, it got even steeper and had harder snow, so we took off our skis and walked the last part on foot.
When we reached the top, there was celebration and joy. Finally, we were on the glacier! It was an important milestone for us after all the hard work with the sleds and heavy backpacks on the way up. Now we could look forward to a few days of flat terrain.
After lunch in the wind shelter, we started walking with light and optimistic steps. We passed Lodalskåpa, which had hidden its head in the fog, and set our course southward. It didn't take long before the fog thickened around us, and we had to navigate with compass and GPS. The fog gave us a feeling of isolation from the world around us. All we saw was each other, and all we could do was walk by compass.
We had planned to walk until seven o'clock, but by six, we were all tired, and we decided to set up a spontaneous camp. Vanja and I set up the tent, and I made a deep ditch inside so we could stand up while cooking. Vanja then made a latrine sheltered from the wind, while Henrik and Ingrid prepared dinner. We enjoyed a delicious Indian Tikka Masala with dried chicken, apple, and various vegetables. Then there was just enough time to melt some snow before we let sleep take us yet again.
I had brought a book with the ambition of getting some reading done, and I think I opened the book once, but I didn't read a single sentence during the entire trip.
Day 3
We woke up to a howling wind, and outside, the fog still lay thick. Ingrid went down into the ditch inside the tent and made porridge for all of us. Gradually, we crawled out of our sleeping bags and out into the white world outside.
The first goal of the day was to reach "høgste breakulen," the highest point of the trip. We walked in a line, close together. The wind roared and tugged at our clothes. Henrik led at the front, and Vanja brought up the rear, both equipped with a map and compass. Without visibility or landmarks in the terrain, it was difficult for the one at the front to walk in a straight line, so we heard occasional corrections from Vanja. "Right!" "Left!". We felt like we were walking quite straight compared to the tracks we regularly encountered in the snow, but eventually, we wondered who was actually walking haphazardly. Vanja sometimes checked the GPS to get an accurate position and set a new course.
Near "høgste breakulen," we tried to find the summit cairn in the hope of finding shelter from the wind. It was in vain, and after some searching, we just pulled out our wind shelter and had lunch. When we resumed walking, we didn't go more than 50 meters before standing right next to the cairn!
Occasionally, the fog lifted, and we caught glimpses of fantastic surroundings. When this happened, we were filled with joy and wonder. However, it lasted only a few minutes before the fog enveloped us again.
At six o'clock, we set up camp, a few kilometers before the narrowest section of the route. We had been walking on sloping terrain and had just reached a small plateau. The feeling was that it was a small plateau, and we should make sure to set up camp while on flat ground. After dealing with various tent-related tasks, Vanja and I made fish burgers in bread with mashed potatoes. With our bellies full, we let the fog of sleep embrace us.
Day 4
On this day, we woke up to relatively good visibility, and it was possible to see a few hundred meters ahead. After the two previous days, this was more than we had hoped for. We realized that what we thought was a small plateau where we set up camp was actually gigantic and several hundred meters wide.
The goal for the day was to reach Flatbrehytta, which was about 17 km from our camp. We started walking, and after a few kilometers, we reached the narrowest part of the glacier. We had been a bit anxious about how narrow it would be, but it turned out there was plenty of space without any problems.
With today's visibility, it was fantastic to finally catch a glimpse of the majestic mountains surrounding the glacier.
Eventually, we reached the last high point before it was a gentle descent down to Flatbrehytta. Here, we took off our climbing skins and began to slide smoothly and pleasantly downhill. It was fast, and we approached the hut. However, there was one last challenge. Just before the hut, there was a steep and winding slope, steep enough for mountain skis and a backpack but far too steep for a heavy sled. My vision was to make some graceful turns with good control of the sled, but instead, it quickly turned into a spectacular faceplant, and I ended up walking down the rest of the slope on foot with the sled hanging in front of me.
Once at the hut, there was a fantastic view of the fjord, and we had a little break before continuing. Then it was time to cram all the gear back into the backpacks, strap on skis and sleds, and descend the last thousand vertical meters to the parking lot. It was tough, to say the least. Our legs wobbled, knees creaked, and the smiles were stiff. The fatigue grew in sync with the vertical meters we descended, but the pain in our legs was for the next few days to handle. After two hours, we were down and finished with the journey across Jostedalsbreen.
All in all, it was a fantastic trip. The mountains in the west were steep and massive, and it was an incredible experience to walk on top of Jostedalsbreen. Thanks for the trip, Vanja, Henrik, Ingrid, and Miro.
Best regards, Eric.
Notes from the trip
- It was unexpectedly challenging to ascend the glacier, mainly due to the heavy packing. It pays off to pack lightly!
- Regarding the sleds (Paris sleds), I think it was worth bringing them. It worked well to carry the sleds on our backs on the way up and down, and on the glacier itself, it was simply fantastic. Pack the sleds with a low center of gravity to avoid tipping over.
- There are many routes to ascend. Bødalen has two sections that can be challenging to navigate if there are difficult snow conditions and the backpack is heavy.
- Most people choose to descend to Flatbrehytta. It was easy to descend from there and took about two hours with heavy packing.
- There is often fog, and one should be prepared for whiteout conditions. Bring maps, compass, and GPS.
- Ice screws are unnecessary as the glacier is mostly snow-covered. Instead, bring shovels that can be used as snow anchors if something were to happen.
- Crampons were unnecessary on the glacier itself, but we actually needed them in Bødalen on the way up. However, it should be fine to leave them at home if there are good snow conditions.
- We also needed the rope on a steep section in Bødalen. On the glacier itself, it was just in the sled. In any case, it's nice to have if anything were to happen on the glacier.
Förberedelser
På ett rådsmöte bestämde vi oss för att gå från Bødalen till Fjærland via Flatbrehytta. Det verkade vara en enkel dal att gå upp även med tung packning, och det skulle förmodligen vara skonsamt för hunden Miro.
Det skulle ju mestadels vara en pulktur, tänkte vi, så jag och Vanja tog lätt på packningen och underskattade kraftigt turen upp och ned från glaciären. Bland sakerna som vi hade med oss fanns 6 dl grädde och 400 gram bacon till en pasta carbonara, 3 dl vaniljsås till chokladmousse, 6 fiskburgare, fetaost och 12 stora korvar till couscous-lunch, samt 3 dl vaniljkräm till pavlova, självklart med färska jordgubbar och blåbär. Torkad mat? Det orkade vi inte. I ryggsäcken hade vi också rep, iskruvar, isyxa, stegjärn, spade, sond, lavinsändare, samt saker som powerbank med en sladd som inte fungerade, och en bok som jag aldrig öppnade. Inget fel för en vanlig pulktur i platt terräng, men när vi skulle bära allt tusen höjdmeter upp och ned i ojämn terräng fick vi verkligen smaka på våra val.
Tisdagen den 16 maj körde jag och Vanja från Trondheim och Henrik och Ingrid från Stavanger. Vi körde över Jotunheimen förbi Turtagrø och Sogndal. Sommaren hade kommit, även på höjden, och vi stannade för att äta glass i solen på Turtagrø. Klockan var 22.00 när vi rullade in på parkeringen i Fjærland.
Vid parkeringen hade Henrik, Ingrid och Miro redan kommit fram. Det fanns ingen tid att slösa eftersom taxin redan var där, så efter några kramar började vi packa in all packning i en hög bak i taxin. Föraren såg förvånat på den medan högen växte sig stor, och han måste ha undrat hur vi skulle få all den packningen över Jostedalsbreen. Till slut hoppade Miro in och lade sig på toppen av all utrustning. Sedan stängde vi dörrarna och körde iväg mot Bødalsætra.
Efter två timmars körning var vi nästan framme, men det hade gått en lavin över vägen, så det blev en improviserad avstigning och läger längs vägen några hundra meter före parkeringen.
Även med ljudet från den kraftiga vinden och den dånande floden bredvid oss tog det inte lång tid innan vi var i sömnens värld, utan bekymmer om de utmaningar som väntade nästa dag.
Dag 1
Planen för dagen var att ta oss upp till Lodalskåpas fot och sätta läger där. På vägen upp fanns tre branta partier och totalt 1000 höjdmeter. Vi trodde att det skulle gå bra, så vi njöt och tog en lite sen 17 maj-frukost med pavlova och bär som dessert.
När klockan närmade sig 10 packade vi ihop lägret och stoppade ryggsäckarna fulla med all utrustning. Min ryggsäck var den tyngsta jag någonsin burit på en tur, och knäna knakade under vikten när jag slängde upp den på min rygg.
Det fanns mindre snö än förväntat, så vi var tvungna att börja gå till fots och bära pulkarna och skidorna mellan oss. Det snöfattiga terrängen gav ibland hopp om att sätta ner pulkarna, men snön försvann alltid efter ett tag, ofta efter bara korta sträckor.
Efter en stund kom vi fram till det som skulle vara dagens första krux: en relativt kort men brant sluttning, där botten slutade i en forsande älv med mycket vatten. Inte direkt en plats man vill halka på. Det fanns ett slags platå två tredjedelar upp, och jag och Vanja bar packningen dit i två omgångar, och med hjälp av ett fast rep den andra gången. Härifrån blev det ännu brantare, så vi tog på stegjärn och säkrade med rep för att ta oss över en backe med hård snö.
Detta tog tid, och vi var glada när vi väl var uppe, men efter ett snöfattigt terräng och en utmanande sträcka hade vi använt mycket mer tid och kraft än förväntat. Planen att nå Lodalskåpa började se avlägsen ut. En tröst var att vi äntligen kunde börja gå med pulk, för här uppe fanns snö!
Vi tittade mot nästa branta parti några kilometer bort, och det var inte uppenbart vilken väg vi skulle gå. Från kartan kunde vi se två möjliga vägar; en väg längs en rygg utan en tydlig topp, och en väg uppför en lång brant backe med 30-40 graders lutning. Ingen av dem verkade särskilt inbjudande. Medan vi stod där och diskuterade vilken väg vi skulle ta kom en grupp upp bakom oss som såg ut som om de hade varit runt Jostedalsbreen innan. Det hade de, och vi frågade efter vägen vidare. En av dem beskrev en väg längs ryggen som oväntat nog slutade i en smal och brant öppning precis vid toppen av ryggen. Från avstånd såg det ut som en osannolik väg, och det var bra att vi frågade om vägen. För övrigt nämnde han att han hade varit på Jostedalsbreen många gånger och aldrig tänkt på att ta med pulk. Jo, tack för den!
Med ruttvalet bestämt fortsatte vi gå, men vi insåg ganska snart att våra kroppar hade tagit mycket stryk, och vi var mycket trötta, så vi slog läger lite upp på ryggen.
Eftersom det var 17 maj hade vi satsat stort och lagade pasta carbonara med färsk svamp, 400g bacon och 6 dl grädde. Till efterrätt hade vi chokladmousse och massor av vaniljsås. Stämningen var god. Trötta men med fulla magar och gott mod somnade vi med hopp om en lättare dag imorgon.
Dag 2
Vi vaknade med stela kroppar och kände gårdagens utmaningar i musklerna. Men med lite rörelse och frukost i magen började kroppen mjukna upp, och snart var lägret packat i ryggsäck och pulka. En natts vila och näringsrik mat gjorde susen, och trots allt hade vi mycket energi längs ryggen. Vi kom snabbt fram till dalens andra branta parti: den smala och branta uttoppingen vi hade sett på avstånd igår. På nära håll kunde vi se att vår första känsla av uttoppingen hade varit korrekt. Det var brant och smalt. Först var det en travers över en kort men brant sluttning som slutade i en älv långt där nere. Sluttningen slutade sedan i ett litet hörn med kort klättring i snön upp över kanten. Med tunga ryggsäckar och pulkor var detta utmanande, men lyckligtvis var det bra snö och vältrampade spår, och vi kom förbi utan större problem eller användning av rep. Väl uppe trollade Henrik fram en bit succétårta för att fira vår framgång innan vi fortsatte.
Efter några kilometer kom vi till vad som kallas för brantbakken, vilket är det sista branta partiet innan man kommer upp till glaciären. Som namnet antyder blir det brant för fjällskidor och pulkor, med ungefär 300 meter stigning i cirka 25 grader. Så vi packade det mesta i ryggsäcken så att vi bara hade en lätt pulka att dra uppåt. Jag lyckades dock ha ett alltför högt tyngdpunkt på pulkan, vilket gjorde att den välte flera gånger på det brantaste partiet. Lyckligtvis var det bra snö uppåt, och vi kunde gå upp utan större svårigheter. Nästan vid toppen blev det ännu brantare och hårdare snö, så vi tog av oss skidorna och gick sista biten till fots.
När vi kom upp blev det jubel och glädje. Äntligen var vi uppe på glaciären! Det var en viktig milstolpe för oss efter allt slitet med pulkor och tung packning på vägen upp. Nu kunde vi se fram emot några dagar med platt terräng och lätta ryggsäckar.
Efter lunch i vindskyddet började vi gå med lätta och optimistiska steg. Vi gick förbi Lodalskåpa, som hade gömt sitt huvud i dimman, och satte kurs söderut. Det tog inte lång tid innan dimman låg tjock omkring oss och vi var tvungna att gå med kompasskurs och GPS. Dimman gav oss en känsla av avskildhet från världen runt omkring oss. Allt vi såg var varandra, och allt vi kunde göra var att gå efter kompassen.
Vi hade tänkt att gå till klockan sju, men när klockan blev sex var alla trötta, och vi kom överens om att sätta upp ett spontant läger. Vanja och jag slog upp tältet och jag grävde en djup stående grop i snön i förtältet. Vanja byggde sedan en toalett med vindskydd, medan Henrik och Ingrid lagade mat. Det blev en härlig indisk tikka masala med torkad kyckling, äpple och olika grönsaker. Sedan fanns det bara tillräckligt med tid för att smälta snö innan vi lät sömnen omfamna oss.
Jag hade tagit med en bok i förhoppning om att kunna läsa lite, och jag tror faktiskt att jag öppnade boken en gång, men jag läste inte en enda mening under hela turen.
Dag 3
Vi vaknade upp till en vind som visslade i tältet, och utanför låg dimman fortfarande tjock. Ingrid gick ner i gropen och lagade gröt åt oss alla. Efter en stund kravlade vi oss ut ur sovsäckarna och ut i det vita.
Dagens första delmål var att gå upp till högsta Breakulen, turens högsta punkt. Vi gick på rad, tätt intill varandra. Vinden slet i kläderna. Framför gick Henrik och längst bak gick Vanja, båda med karta och kompass. Utan sikte eller markeringar i terrängen var det svårt att gå rakt för den som gick först, så med jämna mellanrum hördes korrigeringar från Vanja. "Höger!". "Vänster!". Vi tyckte att vi gick ganska rakt jämfört med spåren vi regelbundet mötte i snön, men efter ett tag undrade vi vilken av oss som egentligen gick slingrigt. Ibland kollade Vanja GPS:en för att få en exakt position och ställa in ny kurs.
I närheten av högsta Breakulen försökte vi hitta toppröset i hopp om att få skydd från vinden. Det var förgäves, och efter en del letande satte vi oss bara i vindskyddet och åt lunch. När vi väl fortsatte att gå var det inte mer än 50 meter innan vi stod precis vid röset!
Ibland lättade dimman, och vi skymtade fantastiska omgivningar. När detta hände fylldes vi av glädje och förundran. Detta varade mest bara några minuter innan dimman omslöt oss igen.
Klockan sex slog vi läger, några kilometer före den smalaste delen av rutten. Vi hade gått i sluttande terräng och hade just kommit upp på en liten platå. Känslan var att det var en liten platå, och vi borde passa på att tälta medan vi var på platt mark. Efter vanliga tältuppgifter lagade jag och Vanja fiskburgare i bröd med potatismos. Och med magarna fulla lät vi sömnens dimma omfamna oss.
Dag 4
Denna dag vaknade vi upp till relativt bra sikt, och det var möjligt att se några hundra meter framåt. Efter de två tidigare dagarna var detta mer än vi hade hoppats på. Vi såg att det vi trodde var en liten platå, där vi slog läger, faktiskt var gigantisk och flera hundra meter bred.
Dagens mål var att komma fram till Flatbrehytta, som låg cirka 17 km från lägret. Vi började gå, och efter några kilometer kom vi till den smalaste delen av glaciären. Vi hade varit lite spända på hur smal den skulle vara, men det visade sig att det var gott om plats.
Med dagens sikt var det fantastiskt att äntligen kunna se lite av de majestätiska bergen runt glaciären.
Efter en stund kom vi upp på den sista höjden innan det bara var lätt nedför till Flatbrehytta. Här tog vi av halvskinnen och började glida långsamt och härligt nedför. Det gick snabbt, och vi närmade oss hytten. Det fanns dock en utmaning kvar. Strax före hytten finns det en brant och kurvig backe, för brant för fjällskidor och ryggsäck på ryggen och alldeles för brant för en tung pulka. Min vision var att göra några galanta svängar med god kontroll med pulkan, men istället slutade det snabbt i en spektakulär faceplant, och jag gick resten av backen nedanför på fötterna med pulkan hängande framför mig.
När vi väl var nere vid hytten var utsikten över fjorden fantastisk, och vi hade en kort paus innan vi fortsatte. Då var det bara att tränga ned all utrustning i ryggsäckarna, spänna på skidorna och pulkan och gå ner de sista tusen höjdmeter till parkeringen. Det var segt för att säga det mildt. Benen vacklade, knäna knakade och leendet var stelt. Tröttheten växte i takt med höjdmeter vi gick ner, men smärtan i benen skulle dom nästa dagarna få ta hand om. Efter två timmar var vi nere och klara med turen över Jostedalsbreen.
Sammanfattningsvis var det en fantastisk tur. Bergen i väst är branta och storslagna, och det var en upplevelse att gå på toppen av Jostedalsbreen. Tack för turen, Vanja, Henrik, Ingrid och Miro.
Hälsningar Eric.
Små noteringar från turen
- Det var oväntat tufft att ta sig upp till glaciären, men det berodde mest på den tunga packningen. Det lönar sig att packa lätt!
- När det gäller pulkor (parisarpulka) tycker jag att det var värt att ta med dem. Det fungerade bra att bära pulkorna på ryggen på väg upp och ner, och på själva glaciären var det bara fantastiskt. Packa pulkorna med lågt tyngdpunkt för att undvika att den välter.
- Det finns många vägar upp. Bødalen har två partier som kan vara knepiga att manövrera om snöförhållandena är svåra och ryggsäcken är tung.
- De flesta väljer att gå ned till Fjærland från Flatbrehytta. Det var enkelt att gå därifrån och tog cirka 2 timmar att gå ned till parkeringen.
- Det är ofta dimma, och man bör vara förberedd på whiteout. Ta med karta, kompass och GPS.
- Isskruvar är onödiga eftersom glaciären mestadels är snötäckt. Ta istället med spadar som kan användas som snöankare om något skulle hända.
- Stegjärn var onödiga på själva glaciären, men vi behövde faktiskt dem i Bødalen på vägen upp. Dock bör det vara okej att lämna dem hemma om det är bra snöförhållanden.
- Vi behövde också repet på ett brant avsnitt i Bødalen. På glaciären låg repet bara i pulkan. I vilket fall som helst är det bra att ha med sig om något skulle hända på glaciären.